Fifan vad allt känns jobbigt just nu.
Den här meningslösheten får mig att nästan gå under helt...

Kanske beror det på att det snart är "Den tiden" på året
Den tiden som tar mig tillbaks till stunden då jag dog.
Det har snart gått tre år, tre otroligt jobbiga år.
Smärtan, minnena... Allt kommer i perioder. För det mesta mår jag bra, jag har lärt mig att leva igen och kan till och med påstå att jag är LYCKLIG
Men allt finns ändå kvar.


Jag hade lovat mig själv att aldrig skriva om den natten på bloggen för att undvika vad som hände senast.
Men just nu känner jag mig så djupt begravd i mörker.
Ett mörker som tvingar mig att minnas varenda beröring, varenda ljud, varenda ord.
Och era ansikten.
Allt kommer tillbaks.
Det tvingar mig att känna alla känslor om igen...


Men jag får inte låta denna kvävande period stå i min väg att nå mina mål.
Om jag låter dom dra mig hela vägen ner varje gång kommet jag aldrig att komma upp igen.
Jag måste fokusera på det fina som kom ut ur det hela, allt jag uppnått och hur mycket starkare jag blivit
Och K! Jag hade aldrig lärt känna honom om det aldrig hänt.
Och utan honom hade jag aldrig tagit mig hit där jag är idag.
Min bästa vän, min ledstjärna och ljuset son för mig framåt.
Min älskade pojkvän, mitt ALLT<3