Har precis kommit hem från ännu ett meningslöst besök hos Angereds arbetsförmedling.

Men fick i alla fall en del av den informationen jag ville ha, de viktigaste...

På onsdag  kvart över fyra är det dags för den så kallade utbildningen och jag är så jäkla nervös att jag snart klättrar på väggarna här hemma.

Det enda jag vet om utbildningens upplägg är att den består av några timmars teoretisk utbildning där vi får ett grund manus och slutligen en timmas preaktiskt arbete då vi får prova på att ringa

Jag hoppas från djupet av mitt hjärta att det går bra och att jag får det här jobbet.

Och allra mest hoppas jag att jag trivs! För som jag har förstått det så är det en fast anställning

och om det går vägen så börjar jag och älsklingen på allvar söka lägenhet.

 

Det känns verkligen akut för oss att få en lägenhet och flytta ihop innan avståndet emellan oss bryter ner oss helt.

Det är psykiskt påfrestande och tär på vårt individuella välmående att endast ses på helgen enbart för att SES

Vi vill ju självklart vara med varandra men ibland känns det påtvingat och man har ingen tid för vänner.

Eftersom att K jobbar hela veckan ute i Alingsås och större delen av hans venner bor i göteborg så är helgen enda tiden som finns för att umgås.

Och eftersom att jag bor här ute så har vi ingen chans att ses under veckorna.

Jag är ju van vid känslan då jag inte umgås så mycket med vänner utan mer lever för K och Cooper

men att veta att han känner sig så isolerad och i tvång att prioretera bort det sociala för att vi ska få en chans att ses känns fruktansvärt...

Man känner sig så maktlös när den man älskar mår dåligt och man inte kan göra något åt saken.

Det värsta är att det är på grund mig som vännerna tvingas läggas åt sidan...

Men jag skulle aldrig neka honom att träffa sina vänner, aldrig. Jag vet hur viktigt det är att ta hand om sina vänner

jag har själv blivit av med vänner som jag alltid trodde skulle finnas i mitt liv på grund av att jag prioriterat tiden med honom.

Och sedan har jag ju in te samma intresse för att supa som de jag umgåtts med, har liksom ofrivilligt vuxit ifrån det på något vis.

Men å andra sidan... hur nära vänner va man egentligen om den gemeskap som krävs är alkohol?

Jaja! K är ju ändå min bästa vän och största trygghet. Även om vi bråkar ibland så är jag glad att jag prioretarat honom.

Vart hade jag annars befunnit mig i mitt liv? Jag är glad att jag får uppleva känslan av atta vara älskad och ha en pojkvän som är min bästa vän ocj stora kärlek.

Det är ju så det ska vara!?